Mitt bästa loppisfynd på länge...

Häromdagen, närmare bestämt i måndags, när jag bara skulle ta mig en snabb sväng till Kupolen kunde jag inte motstå en liten glutt på Ta till vara som jag passerade på vägen. Och tur var väl det!!! För där stod ett jättefint blombord för ynka 40 kronor och bara väntade på att få åka hem med mig.

Nä, det var inte det här i rotting med svarta ben. Det har jag haft lääänge efter att ha fyndat det på loppis en gång i tiden, också för 40 kronor...

Det var den här skönheten jag hittade! Lite lim i fogarna och vit färg i några lager så blev det kanonfint tycker jag. Jag brukar inte gå loss med sandpapper på mina nymålade saker men nu gjorde jag det lite grann den här gången.

Jag tycker det är så urtjusigt så jag skaffar mig en massa ärenden ut i hallen så jag får passera blombordet riktigt ofta... Även utifrån, sittandes i min baden baden kunde jag kasta förstulna blickar av lycka på mitt lilla blombord i eftermiddags. Ah, härligt!

I botten ligger en skiva av metall som jag spraymålade svart för den var lite sliten.
När jag nu har ett så fint blombord duger det ju inte att sätta dit de gamla sorgliga växterna som jag för länge sedan tröttnat på men inte kunnat hiva iväg eftersom de lever. Det känns hemskt att kasta bort levande varelser (läs växter) bara för att jag tröttnat på dem. Idag gjorde jag det ändå, eller i alla fall två av dem, den tredje som är en blomma som stod kvar här i huset när vi flyttade in och som blommat några gånger med märkliga vita blommor kunde jag inte med att kasta bort. Bladen ser ut som en clivia men det gör inte blommorna och jag vet inte vad det är för sort. Hur skulle jag kunna kasta den?? Jag får väl leta upp något hörn någon annanstans i huset för den...

Förra veckan var vi på en liten miniturné i ack Värmeland du sköna, och då fick jag minsann visa att jag är riktigt bra på att packa in många och stora grejor i en baklucka... Herrn i huset tyckte att det mesta var onödigt att släpa hem, men tänk så fel han kan ha ibland den arma stackaren. Inget av det är fotat än så det får vi ta nästa gång.
So long!
Kram på sig, Helena