...att ångra sig. Skåpet, farmors skåp, som jag länge velat måla svart men inte riktigt vågat måla på, är numera svart. Det blev helgens projekt, och även om det inte är riktigt klart tror jag det blir bra när jag fixat färdigt.
Det var inte helt utan ångest jag drog de första penseldragen, faktum är att jag småpratade med mig själv under hela tiden jag målade det första lagret svart färg. Jag liksom rättfärdigade mitt handlande för att övertyga mig själv. Jag gjorde ett bra jobb med det för jag har helt svalt argument som; om jag sålde skåpet till någon annan skulle det kanske målas om fortare än kvickt av någon som inte kände som jag. Och hade jag köpt det på loppis istället för att ärva det och ha barndomsminnen med det här skåpet hade jag inte heller tvekat att måla det. Alltså, det måste vara bättre att behålla ett kärt skåp och bara piffa till det lite så att det passar in i min värld just nu. Knut Knutsson får helt enkelt tänka som så att jag bidragit till att höja värdet på de skåp som ännu är originalmålade genom att göra antalet mindre. Ser man det så var det i själva verket en god gärning jag gjorde!
Dags att sluta nu medan jag är på topp.
Kram på sig, Helena
Skåpet blev kanonfint som svart, men förstår precis vad du menar. Målade ju om farmors gamla skänk till svart för något år sedan, fastän jag ägt det i snart tio år. Så länge behövde det beslutet mogna hos mig.
SvaraRaderaMen så länge inte man förstör värdet på sakern är det helt ok att måla om.
Ha en sköön måndag!
Camilla
Jag tycker att dina argument håller långt och skåpet blev ju jättesnyggt!
SvaraRaderaKram Lena