Det är aldrig försent...

Man ska aldrig sluta förvånas heter det ju. I söndags fick jag någon sorts fnatt och har sedan dess sprungit i skogen varje dag. Jag är själv djupt chockad över vilken vändning livet har tagit och kan inget annat än hoppas att fnattet håller i sig, riktigt läääänge. Träningsvärken får dock hemskt gärna ge med sig...

På bilden ovan ser ni min partner in crime, Pingu eller som han också kallas Dingo. Kärt barn har ju många namn, ni vet. Gammelfarbrorn, på bilden nedan, bara skakar på huvudet och förundras över vår nuvunna skogsspringariver. Varför rusa runt i en fuktig och barrig skog när man kan ligga i en varm och skön korg inne? Ja, jag vet inte, jag undrar ju själv över samma sak...


Kram på sig, Helena alias Hurtbullen